Från Lindesberg till Hollywood

2018-05-28T16:12:42+00:00 augusti 15th, 2017|

Kära läsare

Det har gått lång tid sedan jag senast skrev något. Sommaren försvann med flyttlådor, flyttstädning, renovering och känslomässig överlevnadskurs.

Om att bli sambo

För första gången i mitt liv har jag nu flyttat ihop med någon. Jag har varit särbo några gånger men aldrig i mitt 35-åriga liv behövt kompromissa med någon annan. (Förutom då de första 19 åren jag bodde hemma hos mamma) Men nu är det någon annan jag behöver prata med innan jag väljer färg till väggarna, eller ny tapet eller ny matta, eller inför att jag ska åka iväg eller något annat praktiskt. Det är nytt för mig och har varit en rejäl utmaning. Kanske även mycket för att vi flyttat till en liten stad som heter Lindesberg, mitt ute i Bergslagen, långt från Stockholm där jag är uppvuxen. Det är alltså inte bara en vanlig flytt, det är flytt till en stad där jag inte känner mig som hemma. När jag tidigare flyttat i livet så har det varit till stora städer; London, Malmö, Riyadh! Så att flytta till något mindre är verkligen en omställning. Men jag har hittat en man jag vill leva med så då blir det till att bo där han behöver vara.

Jag är ingen enkel människa att leva med, jag inser det. Jag är ett med mitt oberoende, med min frihet. Så när jag ska börja kompromissa om möbler, inredningsval och semesterplaner så är jag ingen picknick. Men jag har valt en man att leva med som accepterar mig för den jag är och det är något för mig helt otroligt, något som jag förstår är få förunnat.

Min frihet är något som jag värderar oerhört högt; möjligheten till oberoende – att kunna göra vad jag vill, när jag vill. Vi hade en diskussion om det här härom veckan, om oberoende. Innebär en relation att man måste ge upp sitt oberoende – att du blir beroende? Självklart kan jag förstå att man blir beroende på ett sätt, men till vilken grad?

Om oberoende och beroende

En sån där just-det-jag-kanske-borde-stämma-av-med-dig-innan-jag-tackar-ja-grej hände tidigt i våras när en gymnasiekompis som bor i L.A. sökte efter hus- och hundvakt på sin facebook-sida. Jag ville genast tacka ja, men hejdade mig och insåg att jag kanske borde stämma av med min pojkvän först. Så efter lite förhandling och logistikplanering så kunde vi tacka ja. Min första tanke var dock att jag skulle åka själv, men sen – när den där beroende kvinnan i sitt oberoende – insåg att hon var i en relation nu så bestämde vi (alltså jag och min pojkvän, inte jag och mitt alter-ego) att jag skulle åka först och att han sedan skulle ansluta. Vi brukar skämta om att han följer med till Los Angeles bara för att se till att jag kommer hem, men jag inser att, som den frihetstörstande människa jag är, så kanske det inte ligger alltför långt från sanningen.

Så här sitter jag nu, i Hollywood Hills, precis nedanför den berömda Hollywoodskylten, i en lyxig villa med två hundar och två katter och lever livet. Tre nätter har jag varit här. Hunnit bränna mig på ryggen, simma i poolen, gjort utflykt till den dyraste mataffär jag någonsin handlat i, lyckats hitta en hudterapeut för vaxning och nu, på tredje dagen börjar jag äntligen kunna få den där känslan av att faktiskt ha lite tråkigt. Ni vet, som det ska vara på semester. När sommaren kom och gick bestående av att bära flyttlådor och konstant ha en känsla av att ”jag borde göra något, packa upp en låda eller måla en dörr” så är den där känslan av att vara uttråkad så vansinnigt efterlängtad.

Det är inte stressen som är skadlig, det är bristen på återhämtning

Återhämtning är Som mental tränare så vet jag hur viktigt det är med återhämtning. Jag säger det hela tiden till mina kunder; ”Det är inte stressen som är skadlig, det är bristen på återhämtning”. Ändå låter jag det gå en hel sommar av uppdämt behov av återhämtning och där jag bokstavligen känner hur de skadliga stresshormonerna i kroppen börjar ta över och förvandla mig till en kvinna på bristningsgränsen. Där jag vid minsta tecken på ändrade planer beter mig som något konstigt odjur som står och stampar likt en häst som väntar på att portarna ska öppnas.

Men nu har jag alltså kommit iväg, bort från alla flyttkartonger och all stress. Här ska jag nu vara i tre veckor till och försöka ha så tråkigt som jag bara kan, vilket är svårt i en av världens största och mest spännande städer i ett hus med egen pool och där solen skiner varje dag. Förutom just nu. Klockan är snart elva på förmiddagen, jag gick upp kl 6 för morgonpromenad med hundarna och solen har inte lyckats spricka genom molnen ännu. Kanske det är därför jag lyckats skriva det här inlägget, för att jag för första gången på länge faktiskt hade lite tråkigt.

Kom ihåg att det är bra att ibland ha lite tråkigt – för att kunna höra dina egna tankar och få inspiration till det där som du innerst inne behöver.

Följ mig gärna på instagram för mer regelbundna inlägg.

Kärlek

Kommentera