Att inte döma de som dömer

2018-05-28T14:36:35+00:00 maj 3rd, 2018|

Jag har just spelat in ett nytt avsnitt av Förändringspodden med Daniel Sonesson, VD för SUP46, som ni kommer få höra i morgon. Vi pratar Startups, entreprenörskap, värdegrund och politik. Daniel jämför även relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare med kärleksrelationer… Många spännande tankar som jag hoppas att du kommer uppskatta.  Mer om det i morgon.

Men idag vill jag prata om något som jag har gått och funderat på ett tag, ett jobbigt ämne som jag ofta återkommer till… antagligen för att jag har svårt att landa i det själv.

Att inte döma andras livsval
När jag var yngre dömde jag människor ofta. Killar jag dejtade kunde jag inte fortsätta träffa för att de hade fel slags kläder, fel jobb, fel bostad osv. På middag med vänner kunde vi ha synpunkter på andra människor, deras val och så vidare.

Jag hoppas att jag har kommit en lång väg därifrån. Idag försöker jag tänka; ”så tänkte hen” eller ”så valde hen” och jag försöker hålla mig borta från att tänka vad som är rätt och fel. Så gjorde jag inte när jag var yngre, då var jag tydligt styrd av mitt rättspatos som styrde mig i alla riktningar och där jag hela tiden tänkte ”så här ska MAN göra”. Idag undrar jag vem den där ”man” egentligen är?

Utmaningen i de här tankarna, att inte döma andras livsval, är framför allt att inte döma de som faktiskt dömer. De som är snabba med att säga ”det här är rätt och det här är fel, för så är det och har alltid varit” och som inte är öppna för att tänka nytt. Det är det svåraste tycker jag.

För en tid sen såg jag ett citat som jag tycker var så himla bra; ”Människor kommer inte ihåg vad du säger eller vad du gör. De kommer ihåg hur du fick dem att känna sig.”

När jag idag stöter på en människa som dömer mig eller agerar tvärtemot mina värderingar så knyter det sig i magen på mig, min mage skriker till mig ”Den där människan är dum och gör fel” men om jag skulle följa den instinkten och tycka det – alltså fördöma deras agerande – då skulle jag göra lika mycket fel, för då skulle jag döma.

Hur säger vi ifrån då?
Så om jag nu inte är Moder Theresa eller Dalai Lama eller Jesus, hur lyckas jag i vardagen verkligen leva som jag lär och visa människor hur jag vill att vi ska vara mot varandra, utan att gå in och säga åt andra hur de ska agera?

Vad skulle hända om jag bara speglade deras agerande? Berättade för dem att när du gör såhär, då känns det inte riktigt rätt för mig? Eller ska jag inte bry mig, fortsätta tänka ”så valde hen” – är det vad man kallar vända andra kinden till? Eller blir jag överkörd då? För det är ofta i sådana situationer det händer, när jag känner mig trampad på. När jag känner att någon annan gick in och dömde mig eller agerade på ett (för mig) respektlöst sätt. Så var går gränsen mellan stå upp för mig själv – eller någon annan för den delen – och fördöma en annan människas agerande?

Finns facit på vad som är rätt och fel?
Vad som är rätt för mig kommer alldeles säkert vara fel för någon annan och vad som är fel för mig kommer helt säkert vara rätt för någon annan. Så när ska vi säga ifrån? SKA vi säga ifrån?

En kär vän till mig brukar säga att det är viktigt att vi pratar om rätt och fel. Men för mig känns det verkligen inte relevant. Eftersom vi kommer aldrig hitta någon faktisk sanning utan i den diskussionen vinner den som är bäst på att argumentera. Men om vi slutar att prata om rätt och fel över huvud taget – vad händer då?

Utan att hamna i en alltför filosofisk debatt, så tror jag ändå att en av de saker jag kommit fram till, det är att jag måste sluta utgå från mig själv. Om jag applicerar mina värderingar på någon annan person eller situation, då kommer det med all sannolikhet gå galet. Som ”man” brukar säga; ”Assumption is the mother of all fuck ups” Och det är ju våra antaganden, våra förutfattade meningar och våra fördomar som ställer till det.

Sluta dra slutsatser
Alla människor är utrustade med ett oändligt antal val i livet. Och även om vi är (kanske) överens om att vi inte ska döma varandra, hur gör vi då? Hur gör vi när vi anser att någon annan gör fel utifrån våra egna värderingar och vi vill stå upp för oss själva?

Eller ligger lösningen i att göra som så många andra gör; att bara umgås med likasinnade? Men, då undrar jag, även om vi umgås med människor som vi tror tycker som oss själva – gör de verkligen det eller är de egentligen bara konflikträdda?

Jag blev uppenbarligen inte särskilt mycket klokare på det här blogginlägget, utan avslutar med fler frågor än vad jag hade när jag började. Men är det ändå inte den viktigaste lärdomen i livet? Att hålla oss borta från slutsatser och i stället ställa frågor?

Förändring börjar med dig och mig. Så, hur gör du? Vill du dela med dig? Jag lyssnar.

Kärlek

 

 

 

 

 

Kommentera